1971

Margareta Hagström som arbetade som skolvärd på dåvarande Centralskolan i Mölnlycke (nuvarande Ekdalaskolan) såg en film på tv om shipibo. Torgny Anderberg
hade besökt dem och gjort filmen. Margareta inspirerade arbetskamraterna på Central-
skolan att tillsammans med eleverna dra igång solidaritetsarbetet till stöd shipibo i Perus regnskogsområde. Tyska motsvarigheten till Sida stödde då Amazonas- sjukhuset i
Yarina-Cocha för att ursprungsfolken skulle få gratis sjukvård. Pengarna från eleverna
på Centralskolan förmedlades genom Lions. På 70-talet arbetade Anders Hansson, ung farmaceut från Lund, som volontär på Amazonassjukhuset. Anders blev så småningom Härryda kommuns kontakt, som såg till att pengarna kom dit de skulle. Efter Lions förmedlade Amazonasstiftelsen i Sverige våra pengar, som övergick till att stödja utbildning
av sjukvårdskunniga, som skulle betjäna även ursprungsfolken längs floden som bodde flera.

1981

Shipibo-conibo bildade AMETRA (användandet av traditionell medicin) för att ta vara på traditionell örtkunskap. 1981 bildades Amazonasföreningen i Härryda för att själva hantera pengaöverförandet till Ucayali, Peru. Amazonas- sjukhuset övergick i peruansk hantering och ansvar och förföll succesivt. Då övergick vårt stöd till AMETRA, som skapade egen utbildnig för hälsoarbetare, som arbetade i byarna längs floden med hjälp av tre båtar med ”peki-peki”-motorer. Amazonasföreningen hade två volontärer stationerade i Yarina Cocha under 1 ½ år. Vårt stora projekt sjösattes; hälsoutbildning baserat på örtkunnande i byarna. AMETRA-projektet utvecklades och förbättrades hela tiden och vi sökte Sidastöd för projektet.
Sidas stöd pågick under 10-15 år (ovanligt länge i bistånds- sammanhang) tack vare intensivt arbete av Amazonas- föreningens styrelse. Dessvärre misslyckades den delen som skulle omfatta 60 borrade brunnar. Det blev c:a 5 brunnar, vilka fungerade dåligt.
Vi fick inse att vi var en för liten organisation för att klara den nivån. Sidas stöd till brunnarna betalade vi tillbaka. Totalt arbetade AMETRA aktivt och mycket framgångsrikt med hälsofrågor under c:a 20 år. Under den tiden dokumenterade de 400 örter, som finns i området och som traditionellt använts som medicin. Det var första gången ett ursprungsfolk själva har gjort en liknande dokumentation. AMETRA höll årsmöten vartannat år, vilket var en jätteapparat att organisera. Som mest deltog 84 av de drygt 100 byarna med representanter. Dessa återkommande ”assambleor” visade sig vara ett viktigt demokratiprojekt. För första gången upplevde shipibo-conibo att de fick styrka tillsammans. De hade ju aldrig tidigare haft möjlighet att samlas! Nu efter ett par års paus diskuterar de på vilket sätt de skulle kunna fortsätta sitt arbete.

Kontoret finns kvar, samlingssalen och huset finns kvar, om än i dåligt skick. Husen är slitna av väderleken, termiterna och jordskalven. En ansvarig samordnare finns fortfarande, som får en deltidslön genom våra projekt. Just nu funderar de på hur lokalerna bäst och mest ekonomiskt borde hanteras. Vi ser fram emot deras diskussion, och vår gemensamma, om vilken verksamhet de vill driva där. Stipendiat- verksamheten har pågått hela tiden. I slutet på 70-talet-början på 80-talet stödde vi drygt 40 elever, vilka gick utbildningar på högstadie- och gymnasienivå, kanske i grannbyn eller så. Succesivt har shipibo-conibos önskemål omfattat att stödja ungdomar som läser på högskola eller universitet.
En period hade tvåspråkig lärarutbildning hög prioritet hos shipibo.

C:a 1985

I mitten på 80-talet reste första ungdomsgruppen till Ucayali. Det var då ett oändligt äventyr som sedermera satte stora spår. Landrättigheter för byarna fick vårt stöd under slutet av 80-talet-början av 90-talet. Många byar fick steg 1 när det gäller byns lagfart och ett 20-tal byar fick steg 2, som även omfattade viss odlingsmark till byn.

Radiosändningar på shipibo-conibo, av varierande art, hela tiden med stränga kvalitetskrav, har fått ekonomiskt stöd i olika omgångar. En period innehöll sändningarna primärt hälsoupplysning.
Projekt riktade till kvinnor har fått en del stöd, eftersom vi vet att dessa får direkt positiv inverkan på hälsotillståndet. Det vet vi genom vetenskapliga utvärderingar på projekt av det slaget.
Konsthantverket har fått uppmärksamhet bl. a. genom att deras kooperativ, Marote Shobo,
i Yarina Cocha fick stöd för sin verksamhet.

1990

På 90-talet insåg vi betydelsen av att ungdomar från våra olika kulturer skulle få mötas. Det är viktigt för att inse hur mycket vi har att lära av varandra! Vi genomförde 4 ungdomsutbyten med mycket berikande förberedelser och möten, såväl i Ucayali som i Sverige. Anders Hansson flyttar tillbaka till Peru efter en period tillsammans med sin peruanska familj i Lund. De är återigen bosatta i Yarina Cocha och Anders är en ovärderlig observatör, som kan se på våra projekt med oberoende ögon.

2000

Under 00-talet har föreningens stipendiatverksamhet varit en central del. Ett ungdomsutbytesprojekt och ett lärarutbytesprojekt har också ägt rum. Vi har upparbetat kontakt med en lokal socialantropolog i Lima, som vi samarbetar med. Genom henne har vi kunnat göra tätare besök i Ucayaliområdet. Föreningen har kanske inte varit lika synlig som tidigare i Härryda kommun, men insamlingsarbetet i skolorna har fortsatt och verksamheten har utvecklats. Vid sidan av stipendiatverksamhet och informationsarbeten har även försök med mikrolån inletts.

Det allra viktigaste genom åren har varit att shipibo-conibo har vetat att de kunnat lita på vårt kontinuerliga stöd. Det har givit oss tid och erfarenhet att prova, utvärdera och förbättra insatserna. Och att de har vetat att skolelever, föräldrar, lärare och andra i Härryda kommun skaffar sig kunskap om deras livssituation och visar makthave i Peru att ”utländska ögon” ser vad som händer ursprungsfolken. Det är en hjälp och en trygghet som inte kan beskrivas i pengar!

Flera stipendiater har sagt: ”Jag hade aldrig vågat börja läsa om det inte hade varit för att jag visste att eleverna hos er tänker på oss.”

Cecilio Soria sade när han ställde upp i riksdagsvalet: ”Det hade jag aldrig vågat om jag inte visste att jag från början hade stöd från er i Härryda kommun!”