Jag var i Ucayali på en privat resa tillsammans med flera av mina familjemedlemmar. Det var oerhört spännande att återse omgivningarna och framförallt de personer som jag nu fick chans att träffa. Senast jag var där var tillsammans med Christer Bj. i januari 2007 på uppdrag av Amazonasföreningen

Vi blev mottagna på flygplatsen i Pucallpa av föreningens stipendiater Freddie och Gema samt Maria Lloyda som är den person som ”håller koll” på stipendiaterna. Vi hade mycket att prata om och de hjälpte oss med att köpa myggnät och annat som vi skulle behöva för att bo i shipibobyn San Fransisco.

En promenad i Yarinacocha ledde mig till Amazonassjukhuset, som var föreningens allra första biståndsprojekt. På 80-talet hade vi en ”social-medicinsk fond” som sköttes av en sjuksköterska, Rosa Torres, som arbetade på sjukhuset. Hennes uppgift var att ekonomiskt stödja shipibo som kom till sjukhuset och inte hade råd att betala. Under min vandring runt på sjukhusområdet frågade jag en äldre kvinna om hon mindes samarbetet med Amazonasföreningen i Sverige.
Hon sken upp och berättade att Rosa bor i närheten varpå jag sökte upp henne. Det blev ett intressant möte eftersom Rosa hade tydliga minnen från den tiden. ”Det var en relativt kort period men jag minns att jag kunde hjälpa många” sa Rosa Torres.

Ett möte med Cecilio Soria var givet så vi träffades hemma hos honom i Yarina. Cecilio var föreningens allra första stipendiat på universitetsnivå, då han började läsa juridik och mänskliga rättigheter i slutet av 80-talet. Nu arbetar han som tjänsteman hos borgmästaren i Padre Marquez och är ordförande i en organisation för ursprungsfolkens radiosändningar (REDCIP). Han rör sig mycket i internationella sammanhang och skriver mycket om det på sin facebooksida.

Virgilio var AMETRAs motorist under många år och vaktmästare för Amazonasföreningens hus under några år. Han är fortfarande omtalad som traktens duktigaste motorist även om han lämnat det uppdraget bakom sig. Virgilio är gammal enligt shipibomått och fick en stroke för nio månader sedan vilket gjorde att han förlorade sitt tal och blev förlamad i ena sidan. Efter hand kan han tala och gå med stöd även om det går långsamt och innebär ansträngningar för honom. Han blev märkbart glad över mötet och hade minnen från den aktiva perioden.

Gamaniel Monteluisa var föreningens stipendiat i början av 90-talet då han studerade till tvåspråkslärare. Han är idag en engagerad rektor för den shipiboskola i Yarinacocha som Härryda kommun har påbörjat ett kulturutbyte med.

Skolan ligger i den del av Yarina där tillflyttade shipibo bor; Bena Gema

och han berättade tillsammans med en av lärarna om verksamheten. De får stöd av Alianza Arkana och jag märkte att skolan är mycket välutrustad jämfört med skolor i shipibobyar längs floden.

Familjen Essunger från Mölnlycke var i Yarina samtidigt som vi och de fick en rejäl dos information om Amazonasföreningens projekt förr och nu samt Alianza Arkanas projekt i området. En högtidsstund var när Gustav, 10 år, berättade för Gamaniel och läraren om Furuhällskolans insamlingsarbete i samband med FN-dagen den 24 oktober. Vi kom överens om att Furuhäll skall köpa c:a 25 små broderier till hösten, dvs varje elev kommer att brodera en liten rund duk som säljs till Sverige.

Leonardo Inuma var en av de sex shipiboungdomar som besökte oss i Härryda kommun 1996. Han utbildade sig till tvåspråkslärare och var under lovperioden hemma hos sin familj i San Fransisco. Han berättade att vistelsen i Sverige hade lärt honom att värdesätta sin shipibokultur så han är angelägen om att låta barn och ungdomar i byn bli stolta över sin kultur genom att spela, sjunga, måla och dansa tillsammans.

Även Adita Saldana var med i ungdomsutbytet 1996. Adita fick hjälp
från Sverige för att utbilda sig till sjuksköterska och arbetar i Lima.

Hon har i sin tur hjälpt sina systrar med att utbilda sig och idag längtar hon efter att kunna flytta tillbaka till sin familj i San Fransisco.

Juan Augustin,

som var ledare för ungdomarna 1996, bor för tillfället i  ”shipibosstadsdelen” Cantagallo i Lima där c:a 2000 shipibo bor permanent eller tillfälligt i mycket enkla bostäder för att få chans på ett   jobb kanske bara för en dag. De har startat en shipiboskola där och driver den tillsammans. Juan har sin gamla mamma boende hos sig och hoppas även han att kunna återkomma till sin by San Fransisco. Juan driver en tidning på nätet som sprider viktig shipiboinformation och är välkänd bland shipibo i Ucayali för att göra ett viktigt arbete för sitt folk.

Doris deltog i ungdomsutbytet 2001 då fem ungdomar samt dåvarande shipibo-borgmästaren Juan Maldonado besökte oss i Härryda kommun. Hon bor med sin man och tre små flickor i Cantagallo i Lima där hon försöker sälja shipibokonsthantverk för sin försörjning.

Marcos Urquia, som var ansvarig för CSK-projektet som föreningen drev i början på 2000-talet, är nu medarbetare i ett projekt som biståndsorganisationen Alianza Arkana arbetar med. De driver upp plantor som ska skydda och stödja varandra för att utnyttja jorden på bästa sätt. Det är ett odlingssätt som kallas permakultur och deras plan är att ha det som inspiration för shipibo och andra i Ucayaliområdet.

Vid ett par tillfällen besökte jag Amazonasföreningens hus i Yarinacocha, som vi hyr ut till Alianza Arkana. Enligt Paul har de har dragit om elen i hela huset och satt upp takrännor och stuprör för att skydda huset och samtidigt ta vara på regnvattnet. De odlar i trädgården, såväl i rabatterna som mellan husen. En ny spiraltrappa leder till övervåningen på stenhuset och de har målat några av rummen där och satt in nya vackra fönster i ”mötesrummet”. De har byggt en mulltoa i trädgården som efter ett års kompostering ger fin mulljord. Det ekologiska tänkandet skall förhoppningsvis inspirera shipibo i byarna.

Mina intryck efter alla möten och personliga upplevelser är att många shipibo fortfarande måste kämpa hårt för att få sin vardag att fungera. Just nu är det regnperiod och svåra översvämningar på många håll i Ucayaliområdet. Alla jag träffat sätter utbildning främst bland sina drömmar och jag har sett hur familjemedlemmar som fått chans att utbilda sig självklart hjälper de övriga. Åtskilliga av föreningens stipendiater verkar efter sin utbildning i området kring Yarinacocha och i byar längs floden och många kämpar för sitt folk och deras sätt att leva. Det innebär att känna stolthet över att vara shipibo. Det kan vi stödja genom att stödja utbildning!

Bästa Amazonashälsningar från Inger

#gallery-1 {
margin: auto;
}
#gallery-1 .gallery-item {
float: left;
margin-top: 10px;
text-align: center;
width: 33%;
}
#gallery-1 img {
border: 2px solid #cfcfcf;
}
#gallery-1 .gallery-caption {
margin-left: 0;
}
/* see gallery_shortcode() in wp-includes/media.php */