Vi avslutar bloggen med ett sista inlägg om Shipibos. I Pucallpa förstod vi att urbaniseringen kan liknas vid en flykt till något man söker för att det skall bli bättre. Det vi hade hört var att många hade familjemedlemmar eller släktingar i området Cantagallo i Lima. Detta område betraktas som slummen här dit egentligen ingen går frivilligt. Vi ville inte gå på hörsägen utan behövde bilda oss en egen uppfattning om hur det egentligen var. Vår chaufför Jose som vi har tagit hand om oss under vår Lima vistelse var positiv och tyckte att vi absolut kunde åka dit. Idag har vi haft förmånen att bekanta oss med Metchild. En kvinna som har gjort arbete för Amazonasföreningen i fyra år. Metchild jobbar nu i Bolivia men kom hit för att diskutera fortsatta projekt med Amazonasföreningen. Varken Metchild eller Lucy hade varit i Cantagallo förut. På vägen berättade Metchild att den nye borgmästaren inte stödjer Shipibos på samma sätt som den tidigare (en kvinna). Allting var klart att Shipibos skulle få flytta till ett bättre bostadsområde. Den nye borgmästaren tog pengarna och använde dem för nya projekt som tillfredställer hans väljare. Ett exempel på det var stora stenar som skulle skydda den kustnära vägen från havets vågor. När vi kom fram till Cantagallo möttes vi av ca 20 poliser som verkade ha en slags genomgång av aktionen. Vi blev lite tveksamma för vi hade hört att här finns det kriminalitet. Så med försiktiga steg gick vi in i kåkstaden tätt följda av poliser som antagligen undrade vad vi gjorde där.
Vi började att fråga efter Jessika, Lucys sk guddotter, som har varit tidigare stipendiat. Det är så när man besöker ett Shipibo område att man måste ha en kontakt. Det som mötte oss var en kulle fylld med enkla bostäder av trä. Marken var dammig och torr. Det fanns en vattenkran med färskvatten. Sanitära förhållandet hade skulle kunna vara bättre att döma av doften. Barn hämtade vatten ihop. Det var relativt rent på bygatan och det fanns elektricitet. I området bodde 268 familjer. Vi frågade en man som stod lite längre upp i backen om han visste var Jessika bodde. Då tog han upp sin telefon och ringde ett samtal. Det visade sig att han var Jessicas bror så han visade oss vägen upp till huset. Vi kom upp till en gata högt upp i byn där det kan liknas vid en radhuslänga. Fasaderna hade dörrar och öppningar likt fönster men med täta ogenomträngliga nät i stället glas. Utanför ett av husen stod fyra flickor vid ett handfat och borstade tänderna. De var fullt upptagna med att rensa avloppet.
I huset intill bodde Jessica och hennes familj och där mötte vi nu henne. Jessica blev överraskad och väldigt glad. Lucy, Metchild och Jessica pratade om vad Jessica gjorde efter sin utbildning och hur hon mådde.
Jessica berättade att hon nu har ett företag och hon designar kläder och hennes bror är delaktig i tillverkningen. Fantastiskt kul och imponerande tyckte vi och än mer imponerade blev vi när Jessica och hennes bror kom med presenter till oss. Fina T-shirts och kjolar som tydligt byggde på traditionellt Shipibo broderi och hantverk. Vi förstod att Jessica hade ögon för vad kunder vill ha vilket gladde oss mycket. Kanske är det så att närheten till kunder i Lima gör det lättare att förstå vad som är attraktivt och inte. Här fanns i alla fall en tydlig produktportfölj.
Nu ville familjen bjuda in oss i huset och vi blev väldigt glada. Alla brukar tycka att det är spännande att bli bjudna in i ett hem och nu fick vi äran att besöka ett Shipibo hem här i Lima. Vi steg in i något som kan liknas vid ett sovrum och förråd. Innanför fanns ett välutrustat kök med en stor spis och stora stekpannor. I nästa rum fanns TVn och ännu fler sängar.
Vi glömde bort att fråga hur många som bodde i huset men gissningsvis över 10 personer från små barn till vuxna. Vi hälsade på alla familjemedlemmar och vi blev bjudna på den populära läsken Inca Cola. Eftersom vi gärna ville köpa mer handarbete så frågade vi efter det. Så det plockades fram dukar,armband och väskor. Och vi handlade. Väldigt kul och det kändes bra att veta att pengarna hamnade direkt i sömmerskan Carinas händer istället för hos något ombud.
Vi lämnade familjen efter ett antal gruppfoton och med insikt om att man i Lima kan skapa sig ett bättre liv. Jessicas bror tyckte definitivt att han hade det bättre här än i Amazonas. Vi lärde oss också att den lerdammiga gatan och de enkla husen kan lura ögat att tro att här finns bara misär. Vi lärde oss också att utbildning är grunden för ett bättre liv för familj och barn, även i Lima.
Vi vinkade farväl, Anna delade ut lite mera godis till barnen och vi tog oss nedför kullen. Polisen stod kvar på sina poster i hela området. En rolig händelse var att vi på vägen ned ser två ungdomar med en kamera på stativ. Amazonas föreningens ”reportrar”, alltid på hugget, ryckte ut och etablerade kontakt. Det visade sig att dessa två studenter skulle göra ett reportage om boendet i Cantagalla och även hjälpa till att göra Shipibo hantverk känt. Wow, tänkte vi! Den rapporten vill vi gärna ha och den blir säkert intressant för föreningen och Härrydas skolor. Så vi växlade mailadresser och tipsade också Jessica om att hon nog kunde ha nytta av en kontakt med dessa.
Här knyter vi ihop säcken och känner att vi fått många insikter, kända och nya. Hela resan har varit fantastisk och vi som har bloggat, Anna och Britta, är så glada att Lucy lät oss följa med. Lucy gör ett fantastisk jobb här på plats och det tror vi att föreningen vet. Vi vill slutligen tacka för oss med några rekommendationer och reflektioner:
– Vi upplever att vi som bloggare har stöttat Amazonas föreningens representant (denna gång Lucy) som har fullt upp med arbetet. Så vår rekommendation är att alltid ha en medföljare eller två som kan fungera som ”assistenter och bloggare”
– Vi har sett och förstått vilken glädje och nytta stödet från Härrydas barn, föräldrar, skola, lärare och rektorer gör för Shipibos. Det är mycket viktigt att insamling av pengar fortsätter och här går verkligen pengarna direkt till de som behöver.
– Vi har förstått svårigheten och utmaningen med att styra bistånd på distans och hur viktigt det är med stabila, engagerade och pålitliga representanter på plats. I form av andra organisationer och engagerade Shipibos som Maria-Loyda och Fredy. Behovet att besöka dessa på plats finns då en regelbunden närvaro befrämjar deras arbete.
– Vi har sett påtaglig diskriminering av Shipibos och förstår att Peru behöver jobba mer med inkluderande integration, men också att utbildningsstödet som ges kan stärka synen på Shipibos på ett positivt sätt
– Vi är övertygade om att starka och välutbildade vuxna stödjer både sina egna och andras barn vilket leder till en bättre värld för alla. Här är utbytet mellan Härryda och Shipibos en stark kraft.
Med Peru och Shipibo vänner i hjärtat tackar vi för oss. Vi hoppas att ni har haft glädje av bloggen och att vi har inspirerat er alla att fortsätta ert viktiga arbete
Anna Margitin och Britta Berg