Are you ready for adventure? sa Lluis, ägaren av Puma Rinri Lodge, som var snäll och hämtade upp oss vid vägen som ledde oss till Lodgen. Vi kvittrade ikapp överlyckliga av att någon utmanade oss och svarade JA vi är likt Amasoner redo! En annan transport hade kört oss från flyget så mitt i mörka regniga natten bytte vi bil likt en flykt från en värld till en annan. Aldrig kunde vi ana vad han då menade utan vi var så tacksamma för att flyget landade i Tarapoto efter en turbulent färd. En väldigt fin asfalterad fyra år gammal väg, skyltad och med reflexer i asfalten. Plötsligt inser vi varför just ägaren hämtade upp oss i sin fyrhjulsdrivna Mitsubishi pick-up. Vägen slingrade sig längs ett stort vattendrag och i en brant sluttning. Vänstersidan bestod av en brant sluttning som mycket riktigt rasade hela tiden. Stenar, grus, jättestora stenblock, träd låg över vägen.

Vi, med våra västerländska ögon, förvånas över att man inte säkrat rasbranterna över huvudtaget när man ändå investerar i ny väg. Lucy började ”oa” av oro efter de första stenarna. Lluis undrade vänligt hur många o:n hon hade och påpekade att det inte var dags för o:na ännu. Det visade sig att det skulle behövas väldigt många innan vi var framme, en timme söder om Tarapoto. Väl framme förstod vi innebörden av äventyr och också varför just han hämtade upp oss. Klok man med näsa för affärer.

Vi vaknade till underbar utsikt över floden och dimhöljda berg.

Dagens utflykt går till en by uppe i bergen. Början på leden var svår att upptäcka bland alla rasmassor. Vi började vår klättring och det var mycket svettigt. Det bara rann från kroppen. Vi hade två flaskor vatten var och vattentäta skydd för allt som var känsligt i ryggsäckarna. Det var tur, då det började regna ganska så snart. Ett härligt regn som övergick i ännu mer regn snarare monsunregn. Det var grönt, det var lerigt, det fanns stenar och ännu större stenar, bananplantor,gula grodor, fina fjärilar, gamar, mängder av ormbunkar,lianer, vattenfall, hästar, broar, blåa bär, kakaoplantor, kaffeplanteringar, kokabuskar och luften fylld av amazoniskt syre. Vilken fröjd för kropp och själ. Tre Amasoner på äventyr på en slingrig stundtals liten stig som övergick till bredare gul packad lera.

Plötsligt öppnar sig en grästäckt sluttning med hus av palmblads tak. Vi var framme i byn Nueva Lama. För er som sett en svensk fäbodvall eller likt The Shire i Sagan om ringen, så var det. Vackert prydligt och tvätten hängde på tork lite längre bort. Hästarna betade och hönsen pickade.

Byn verkade folktom vi visste att det var marknadsdag men lite längre ner på sluttningen såg vi rök från ett hus. En man kom ut och vinkade vänligt välkomnande åt oss. Vi gladdes åt den gästvänliga attityden. Vi bjöds in i köket där många av familjemedlemmarna var samlade; barn hundar hönor mammor pappor och äldre. Middagen var på gång spagetti och böngryta. Vi blev bjudna på en frukt, Guava, som liknade en ärtskida. Vita frukter liknande bomull med svarta ovala kärnor. Vi fick sitta på små låga träpallar, bakom oss hängde tvätten och framför oss var elden i full fyr. Kitteln var kolsvart och kaffet kokade. Majsen var färdigkokt och bananerna låg skalade i en stor gryta i vatten förberedda till grötkoket. Helt självförsörjande mikro samhälle. Och fullt med små flugor som fick Britta att fly ut ur köket

Barnens ögon var stora som tefat och antagligen var vi som ufon för dem. Var är er guide, undrade en ung man som hette Hilberto. Lucy svarade att vi kom själva. Varför då, frågade Hilberto. Det är farligt att komma hit själv! Två timmars vandring uppför berget för att komma till detta paradis i regnskogens hjärta. Föga anade vi, i vår förtjusning, några faror. Naturligtvis riskmedvetna men detta förstärker Lucys medvetenhet om att i Sydamerika lyssnar man på lokal befolkningen och litar på deras omdöme. Vi beslutade att återvända i sällskap med vår nyvunne vän, Hilberto, och hans familj nerför berget genom regnskogen.

Klimatet var märkbart behagligare. Det regnade fortfarande. Hilberto bar en 20 kg säck i en rem mot huvudet och han hade sin machete i handen. Snabbt och lätt tillverkade han tre vandringskäppar till oss. Till sina söner,  som också var med, tillverkade han två paraplyer av fyra stora blad och hans fru som bar deras två åriga dotter i ett tyg på ryggen fick ett regnskydd i plast runt sig gabapentin dosage. Deras nio årige son bar en 10 kg säck i en rem runt huvudet och var totalt oberörd över bördan där han trampade i sina rejäla stövlar. Han blåste i sina händer, visslade, plockade växter och gjorde en liten panflöjt av ett rörliknande blad. Familjen var mycket omtänksamma mot varandra och även mot oss. Hilberto såg till att gå sist hela tiden för att se att samtliga kom ner välbehållna. Tålmodig och med en mogen klokhet, mycket respektfull och full av kunskap om växter och djurliv. Hilberto visade ett bär, likt en metalliskt blänkande blå pumpa, som man kunde skala och äta för att bota sin hosta. På sitt egna språk, Quetchoa, peppade han oss till och med, där vi stundtals gled fram nerför stigen på den vattenfyllda gula leran. Våra gympaskor var gyllenbruna där vi passerade stenar och små vattenfall.

Det är inte långt kvar nu, endast femton minuter, sa han. Vi undrade om tidsbegreppet var desamma. En färd på två timmar som de brukar göra på 30 minuter fick vi höra.

Lucy fick en flashback från barndomens vandringar i bergen. Britta och Anna hade mer en euforisk känsla av att vi är i regnskogen ihop med indianer. Vi undrar vilken värld som är verklig!

Indianerna ”….tänder en eld som aldrig kan försvinna, brinnande av livslust hissar vi segel, och reser på främmande hav. Mitt i ett äventyr…..”