Nu är vi i Shipiboland
Vi sov som klubbade natten till måndag och efter en sån natt borde vi vara i fas med tiden i Peru. 7 timmar efter Sverige. Tung sömn gjorde det svårt att komma upp till ytan när klockan ringde kl 5. Snabbt ihop med väska och utanför porten väntade vår trogne chaufför. Se så bra med relationer! Hans kundfokus resulterade givetvis i att han lät oss inspireras av peruansk musik under resan till flyget.

Incheckning, frukost med malariapiller och sen ombord på planet mot Pucallpa. Upp genom vita moln, ett vitt molntäcke breder ut sig men….se där kommer topp efter topp.Anderna från ovan. Häftigt!

We are Alive. ingrade sig Ucayali när vi sen flög över den låglänta djungeln som bredde ut sig väster om Anderna. (Ucayali är det längsta biflödet till Amazonasfloden.)

När planet stod stilla efter landning på flygplatsen i Yarinacocha möttes vi som av en vägg av fuktig värme Inte olikt en ångbastu. Euforiska ramlade vi, Britta och Anna som följer med på denna resa, ned för trappan och skuttade upphetsade fram över plattan. Vi har faktisk svårt att uttrycka hur vi kände oss En mix av glädje, spänning, förväntan och lycka. Det känns så himla exotiskt och vi är så glada att vi är med Lucy på den här resan.

Från balkongen på flygterminamen vinkade Gemma och Maria Loyda, vår mottagningskommitee. Båda har fått sin utbildning som Amazonasföreningens stipendiater. Gemma är utbildad sjuksköterska och Maria är utbildad lärare. Gemma och Maria var väldigt vänliga och vi förärades varsin tygkasse i Shipibobroderi, som Maria hade gjort. Enligt traditionen här så delar man med sig av det som representerar kulturen och broderi och hantverk är viktigt för Shipibo. Ett eget speciellt mönster som vi hoppas vi får lära oss mer om.
Utanför flygplatsen möttes vi av hus, Peruanska tuc tuc, palmer och blommor och scenariot fortsatte hela vägen till hotellet i Yarinacocha, en förort till Pucallpa.

Vi bor i små hus i en grön trädgård med blommor och palmer. Det är varmt, så man får röra sig därefter och hålla sig mitt i kläderna. På hotellet mötte Paul upp, en representant för en organisation som Amazonasföreningen samarbetar med.
Maten är en stor del av upplevelsen och så även lunchen.

Friterad banan företrädesvis doppad i olika typer av starka såser. Ris, kyckling, kassawa, avokado, tomater, gurka mm som ingår i det traditionella köket och allt kommer lokalt ifrån. Efter lunchen enades vi om att de två sol-laddningsbara lamorna skulle doneras till Maria och hennes skola som ligger 8 timmars båtfärd från där vi är. Vi tyckte det var långt tills vi fick veta att hennes föräldrar bor i en by som det tar 1 vecka att komma fram till!
Under eftermiddagen hölls olika möten som skall leda arbetet framåt. Vi (Britta och Anna) ägnade oss åt bloggande och att prova solstolar (i skuggan) och en svalkande pool
Lucy hade ett väldigt positivt möte med ungdomsorganisationen. Duktiga och alerta ungdomar som vill jobba med Amazonasföreningen. Efter mötena på hotellet gick vi till föreningens hus.

På vägen passerade vi idrottsplatsen, lokala hus och små företag. Vi träffade Paul igen och ett antal volontärer som är i Yarina cocha genom Alianza Arkana. Det är den organisationen som hyr huset mot att det underhålls. Huset behöver omvårdnad och det pågår aktiviter i rätt riktning. Efter besöket fortsatte vi mot centrum och hamnen. Barnen var på väg hem från skolan, matserveringar förbereddes lite här och där, hundar i olika skabb- nivåer strök runt matplatser och butiker allt täckt av ett tunt fint damm från den lite röda jorden. På torget besökte vi Shipibo’s hantverksmarknad och träffade Maria Loyda’s mamma.

Solen som står högt upp på himlen på dagen, så här nära ekvatorn, började sänka sig och skymningen föll och med den lite svalka ned till typ 28 grader och en luftfuktighet på kanske 87%. Härligt tycker vi. Vilken dag och så mycket som har hänt på 3 dagar! Imorgon blir det full fokus på de blivande stipendiaterna