Det har inte regnat så mycket på 80 år och även i Tarapoto stad rasade sten och grus. se länk och bilder från TV och verkligheten:

http://www.ibtimes.co.uk/floods-chile-landslides-peru-after-heaviest-rain-80-years-1493792

Även om besöket i Tarapoto och på lodgen ute i djungeln, nästan regnade bort för oss och orsakade mycket förödelse, så sjunger vi. Vi sjunger för att vi har fått uppleva unika miljöer och händelser igen. En av dessa händelser, som vi minns med stor glädje, är besöket i byn där vi träffade ursprungsbefolkningen som kallas Lamas. En fantastisk fin by, högt upp i bergen, och trots att vi inte hade anmält vår ankomst, som brukligt är, blev vi varmt välkomnade av en av de 20 familjerna. Vi bjöds in i köket, fick smaka frukt, blev förevisade hur man får fram bönan ur kaffe frukten och fick sedan en guidning tillbaka med för berget.

Som tack, innan vi skildes åt, sjöng vi ”i ett hus i skogens slut” med hand tecken. Mest för barnen, men alla vuxna tyckte också det var kul. Det var intressant för oss att uppleva olika levnads situationer för två olika ursprungsbefolkningar. I Tarapoto regionen lever Lamas av jordbruk. Jorden här är bördigare än i Amazonas ”baisin” där Shipibo folket bor. Här i lite bergiga Tarapoto har man levt av jordbruket, och det som bergen ger, i alla tider. För Shipibos är verkligheten annorlunda. Shipibo folket måste ställa om, från fiske som huvudnäring till en försörjning som måste komma mer från jordbruk och ”vanliga jobb”. Omställningen innebär naturligtvis en kraftig urbanisering för Shipibos, som söker sig till de större byarna för att hitta jobb. Så har Karlas föräldrar gjort. Karla är en av de nya stipendiaterna och hon, tillsammans med rektor och lärare Petronella,

skall representera Shipibos senare i höst i Härryda. Här kommer därför ett liter porträtt om Karla. (Maria-Loyda, Karla, Lucy)

Karlas familj flyttade mellan byar långt från Pucallpa men när Karla började skolan hade familjen etablerat sig i Pucallpa. Karla är äldst av sju syskon. Hon har tre systrar och 3 bröder. Karlas mamma är lärare i en tvåspråkig skola.
Hon gick i grundskola först och därefter i ett spansk språkligt högstadium, där eleverna var både Shipibos och Mestiser. Shipibos språk och att brodera, har Karla lärt sig av sina två förebilder, mamma och mormor. Karla beundrar sin mamma, som fick Karla när hon var endast 16 år och alltid har arbetat för familjens försörjning. Mormor har hjälpt Karla med pengar och att sälja handarbete som Karla har tillverkat. Det är så för Shipibos att mamma, mormor och farmor lär ut sina färdigheter till döttrar och pappor, morfar, farfar lär ut till pojkar

Karla har också en egen familj. Tvillingflickor som är 4 år och heter Maria-Fernanda och Angeli-Fiorella. Pappa tar ansvar för sin familj men har just nu sökt sig ända till Lima för att hitta jobb. Shipibo’s gifter sig inte som vi gör, men ”bor ihop”.
Idag bor 13 personer i familjen tillsammans i ett samhälle 30 minuter från Pucallpa. Det underlättar för Karla eftersom hennes universitet, där hon skall läsa till två språkig lärare, ligger nära. Då har hon inte så långt hem till sina barn. Vad gör dig glad, frågade vi Karla. ”Att vara med mina barn och att läsa på universitetet” svarar Karla.
Vad är du stolt över, frågade vi Karla. ”Jag är stolt över att vara från Amazonas och för att skogarna har så många växter som kan användas till medicin och mycket annat” svarar Karla. Vi pratade också om hur barnens villkor förändras och Karla tror att hennes barn kommer att få det bättre på många sätt. Hon fick sina tvilllingar när hon var 19 år och säger att hon nog var lite naiv och nu inser att barn måste ha föräldrar som kan försörja sig. Kanske önskar hon sig ett barn till, gärna en son, men först efter att utbildningen är avslutad och hon har arbetat ett tag.
Karla drömmer om att barnen skall kunna få utbildning men hon ser också att hon gärna vill utveckla sitt handarbete. Ametra huset skulle kunna bli ett centrum för Shipibo konst.
Med det avslutar vi dagens blogg för nu har vi landat i Lima och mötts av en av alla våra nya vänner, vår chaufför José. Vi tänker varje dag på alla fantastiska människor vi har träffat och all ”musik” som uppstår även om man inte pratar samma språk.