I Amazonas styr naturen och det märkte vi igår. Det kraftiga regnet ledde till att skolorna stängdes idag och säkert till en hel del andra avbrott som vi inte känner till. Till viss del är man här förberedd på regn för hus står på pålar, trottoarkanter är extremt höga, rännstenen är som stora diken och huvudgator asfalt- eller betongbelagda. Trots det så sätts infrastrukturen på prov med broar som försvinner och vägar som undermineras eller läggs under vatten. Tanken infann sig plötsligt som att vi befann oss på ”Hotel California”. Vi kan checka ut när vi vill men kommer vi att kunna ta oss härifrån? Vi hann diskutera en alternativplan, åka buss i 24 timmar över bergen till Lima, men idag sken solen igen.

Efter frukost fick vi möjlighet att bekanta oss med Magnolia och hennes broderi this article. Det var vackert det hon gjorde men inte alltid produkter som vi vill ha. Vi köpte lite grann men försökte också tala om att små väskor hade kanske varit mer attraktivt än dukar i olika format. Lämpliga produkter som kan säljas i Sverige leder till ökade intäkter. En god spiral.
Idag skulle vi egentligen besökt byn San Fransisco, men regnet har gjort att vi får planera om och göra det på fredag istället. Det gjorde att vi fick en hel dag med Maria-Loyda, koordinator för Amazonasföreningen sedan 2010. En klok och duktig kvinna som har ett väldigt engagemang för Shipibos.

Vi fick möjlighet att lära känna Maria-Loyda lite bättre under vår gemensamma utflykt till Pucallpa, en mycket viktig stad och hamn i Amazonas.

Maria föddes den 16 november 1978 i byn Rio Pizque i Amazonas djungel. Denna by ligger 7 dygns båtfärd från Pucallpa och saknar naturligtvis el och telekommunikation. (Kommunikation sker endast via långvågsradio ursprungligen via stöd från Amazonasföreningen)
På 80-talet flyttade familjen till Pucallpa. Maria, hennes sex syskon, mamma och pappa. Maria är mycket stolt över sin pappa som jobbar på stadens sjukhus med ungdomar i behov av rehabilitering från missbruk. Hon är också mycket stolt över att vara Shipibo och att vara lärare i en Shipiboby som ligger 8 timmar bort med båt. Målande beskriver hon hur Amazonas är vår världs lungor och hur viktigt det är för oss alla att förstå det. Vi frågade henne hur världen har förändrats för barnen sedan hon var liten. Maria svarade att hon tycker det på sätt och vis blivit sämre. Förr kunde barnen leva mer nära naturen och dess djur. Exploatering har resulterat i att djungeln försvinner och därmed har fisken minskat i antal och djuren har försvunnit. Det har inneburit att barnen inte längre lär sig fiska och ta vara på och leva i samklang med naturen. Allt som växer har en ande och själ för Shipibos och ”naturen gråter” som Maria sa en av de första dagarna vi var här. Den här målningen illustrerar växternas andar och det livgivande vattnet.

På den positiva sidan har barnen fått möjlighet att utvecklas genom att utbildning har blivit bättre och mer tillgänglig. Dels genom Amazonasföreningens viktiga arbete och dels genom att världens påtryckning gör att Peru månar mer om sin ursprungsbefolkning. Idag bistår Peru med skolmaterial på Shipibos egna språk och unga ges möjlighet att studera vidare i Lima. Det bedrivs ett program för att underlätta än mer och för att förbättra exempelvis boende i Lima för universitetsstuderande.
Vi var också lite nyfikna på chamaner eftersom vi förstått att det är ett viktigt element i en Shipibo by. Maria-Loyda förklarade att det finns tre olika chamaner i varje by. En som hanterar det onda, en som berättar vad du lider av för sjukdom och en tredje som är den som hjälper och som betraktas som den snälla. Vår översättning blir Juristen, Läkaren, Psykologen/Terapeuten, dvs ett väl fungerande microsamhälle.
Alla människor har en dröm och som avslutning kommer här Maria-Loyda’s drömmar om framtiden.
Hon vill fortsätta arbeta med Amazonazföreningen, arbeta med barn och de ungas framtid. Hon drömmer också om att hennes son skall kunna förverkliga sin dröm att utbilda sig till läkare (kanske den allra första Shipiboläkaren?). För egen del drömmer Maria-Loyda om att få arbeta i ett annat land.

”Such a lovely place, such a lovely face”
Tack Maria-Loyda för att vi fått lära känna dig.